Yogamatta vid mitt fönster
0 Flares 0 Flares ×

Dag två vill jag ägna åt en av dom härligaste sakerna jag vet: Yoga. Men det har inte alltid varit så.

Jag skämdes för att misslyckas

Som barn kände jag mig alltid klumpig, stor och osmidig. Egentligen var jag inte särskilt stor, jag skulle tro att jag för det mesta varit inom normen både i längd och vikt, men jag jämförde mig med syskon och klasskamrater. Medan min lillasyster snabbt klättrade upp i ett träd ville jag hellre läsa, medan fritidskompisarna sprang och lekte burken, ville jag hellre leka att jag lagade mat med enbär (dom där enbären kan vicka som massa olika maträtter). På morgonrasten försökte jag hitta en anledning till att få stanna inomhus och rita eller lyssna på musik, trots att man inte fick. Skolgympan var alltid ett problem för mig. I mellanstadiet hade vi en manlig gymnastiklärare jag inte tyckte särskilt mycket om. Han brukade kasta ut en boll och säga att vi skulle spela fotboll och sedan satte han sig på en bänk och såg sur ut. Han verkade ganska olycklig och tyvärr gjorde han absolut ingenting för att vi skulle känna fysiskt självförtroende. Jag som redan kände mig obekväm med att springa, vara snabb och blev stressad av att tävla (jag gillar fortfarande inte att tävla) gjorde allt jag kunde för att sabotera för mig själv. Jag trodde jag inte kunde, jag var rädd att trilla och jag skämdes för att misslyckas. Tyvärr förstärktes min rädsla när jag någon gång ändå var med och spelade innebandy och missade bollen var det ofta någon av killarna suckade högt och klagade på att man förstörde för laget.

När jag blev hittade yoga

Jag skolkade mig igenom hela gymnasiets idrottslektioner, men dök upp på tillräckligt många lektioner för att få IG i betyg istället för streck, vilket hade resulterat i att jag inte fått slutbetyg. Under en obligatorisk friluftsdag valde jag att göra yoga. Och wow! Jag behövde inte tävla, jag behövde inte vara rädd att förstöra för någon, jag kunde slappna av och fokusera på mig själv och min kropp. Dagen efter hade jag träningsvärk i muskler jag inte visste fanns.

Mitt självförtroende när det kommer till min fysiska kropps styrka är fortfarande lågt, men mycket bättre. Jag vet att jag är bra på andra saker i livet. T.ex. vet jag att jag är duktig på att förstå andra människor, jag är duktig på att kommunicera i skrift och i tal, jag är bra på att komma på idéer osv. Men jag känner mig inte stark.

Idag gick jag på ett rocket yoga-pass. Det var, som det alltid är, fysiskt utmanande. Det krävs mycket fokus, mycket balans och en del styrka och smidighet – men det är roligt och efter passet var jag helt slut. Det fina med yoga är att jag inte behöver bry mig om vad någon annan gör, vila är alltid tillåten och alla skiter i om jag kan göra en position eller inte. Att utmana min fysiska kropp genom att utmana mitt huvud och alla tankar passar mig mycket bättre än att springa snabbast, klättra högst eller göra flest armhävningar.

Att göra yoga är att visa kärlek för mig själv.

Vad gör ni för att visa er själva omtanke?

0 Flares Facebook 0 Twitter 0 Pin It Share 0 0 Flares ×
Share: