Mascaran hann rinna och smetas ut på mitt annars sminkade ansikte.
0 Flares 0 Flares ×

Det är torsdag och det är en riktig höstdag idag. Himlen är riktigt tråkgrå och jag kände verkligen inte för att kliva ur sängen när jag vaknade imorse. Jag har precis flyttat in på ett nytt kontor. Det är Blanks lokal och jag sitter här med världens raraste Sofia som är resebloggare och copywriter.

…så började mitt inlägg igår. Sen hände något. Dagen gick från att vara höstigt tråkgrå till riktigt ångestig. Jag hade planerat att göra en fotmassage och manikyr, vilket jag gjorde, men det känns inte rätt att låtsas som ingenting och skriva om det istället för vad jag egentligen behövde göra igår.

När jag känner mig ångestig brukar jag inte vilja visa det för någon. Jag oroar mig för att någon ska tycka jag är irrationell eller att deras syn av mig som stark och självständig ska förändras, vilket är något jag verkligen behövt ändra på. Att upprätthålla bilden som sig själv som stark i alla lägen kan vara väldigt påfrestande. Jag kände att det som jag egentligen behövde var att bli omhållen och som tur var har jag vänner som finns där, som känner till min ångest och som får mig att skratta.

Det snällaste jag kunde göra mot mig själv igår gjorde jag. Trots ångest långt nerifrån maggropen upp i huvet som fick hjärtat att slå snabbt, halsen att kännas tjock, nacken att stelna och tinningarna att bulta åkte jag hem till Hagen. Jag lärde känna honom i somras. Han förstod direkt vad som stod på och kramade mig, bjöd mig på hemgjort te med färsk gurkmeja (!) och fick mig att skratta mellan ångesttårarna. Jag såg troligen ut som Marla Singer, haha! Men det fina var att det var okej.

Det snällaste jag tror man kan göra för sig själv, som jag måste fortsätta öva på, är att våga låta andra ta hand om en när man behöver.

P.S Hagen har världens finaste Instagramkonto om man gillar killar i cykelkläder och vackra landskap, följ honom!

0 Flares Facebook 0 Twitter 0 Pin It Share 0 0 Flares ×
Share: